fredag 6 juli 2012

kidnappare i diktatur dömda

Tänk er att växa upp med gott om pengar och kärleksfulla föräldrar. Allt är som en idyll tills du en dag behöver få en blodtransfusion och ber dina föräldrar om hjälp. De svarar undvikande att det inte går, men du ger dig inte. Efter många om och men lyckas du via ett DNA-test som en organisation har hjälpt dig med, få reda på att ingen av dina föräldrar är dina. Du har levt hela ditt liv i en illusion. Samma DNA-test har istället gjort att du har hittat en ny släkt, för släktingar till försvunna vänsteraktivister har lämnat sin DNA för att försöka hitta sina släktingars barn. (Det med DNA är ett påhitt av mig, men skulle kunna gå)

Att vakna upp i denna verklighet, och inte förstå hur dina föräldrar har kunnat ta emot en torterad och avrättad kvinnas barn som sitt eget utan att berätta det är (och kan bli) verkligheten för ca 500 nu vuxna personer i Argentina som härstammar från de "försvunna" vänsterpersonerna, varav många är de som Mödrarna på Plaza de Mayo. Detta hände under diktaturen 1976-81, då Jorge Videla och 82-83 då Reynaldo Bignone satt vid makten. Enligt människorättsorganistationer skall så många som 30 000 ha dött eller försvunnit, men Videla säger att det "bara" var 7-8 000 personer som "måste dö i kriget mot omstörtande verksamhet".
Vem har gjort Videla, eller de andra ledarna i världen som har dödsstraff i landet till Gudar att bestämma över liv eller död? Det är vidrigt att läsa hur lätt han tar på människoliv.

Jorge Videla

Nu idag har i alla fall nyheten om att Videla dömts till 50 år för för barnarov och Bignone till 15, och 9 andra personer fick straff med, kablats ut i världen. Äntligen kan många få ett slut på denna hemska historia, men...

Personerna som förlorat sina släktingar, och inte vet om de är döda eller försvunna (dvs liket är inte hittat såsom med de två svenskar som är försvunna i Argentina under diktaturen: Dagmar Hagelin och Svante Grände) får fortsätta lida.
Barnen som älskat sina föräldrar över allt annat får nu känna på sveket och känslan att inte höra hemma någonstans. Stackars barn, även om deras riktiga släktingar och i vissa fall pappor (som överlevt) får träffa dem och se sin älskades barn.
Alla politiska flyktingar som tvingades i landsflykt, och även om diktaturen är slut fortfarande inte kan flytta hem. Det har gått för lång tid och de har kanske barn i de nya länderna som inte vill lämna sina kompisar, de har helt enkelt byggt upp ett nytt liv i deras "fängelse i paradiset" (många av dem kom till Sverige).

Det spelar ingen roll hur många som döms, såren och saknaden kommer alltid att finnas där.

2 kommentarer:

  1. det liknar en grupp av kommunanställda,somsamarbetar med socialerna och svenska polis för systematiska barnarov.Men det syns bättre utifrån...Flera är ju också hemmablinda. Det inns tiotusentals förädrar som klagar och gråter för det i sverige,men ingen hör dem.

    SvaraRadera
  2. Bra liknelse.
    Du får gärna maila lite länkar om detta så kanske jag kan skriva om det. det är helt anonymt.

    MVH
    /Harald

    varforbliupprord@live.se

    SvaraRadera