Informationskrig

Dawit Isaak, fängslad journalist 

Kriget om information var något som höll på mellan spionorganisationer under kalla kriget. Man skulle kunna tro att det skulle trappas ner när det slutade (bortsett från kriget om företagshemligheter). När USA slår på stortrumman mot England för att få en it-student utlämnad, samtidigt som de gör allt för att få Wikileaks grundare Assange i fängelse och Dawit Isaak har suttit fängslad i snart 4 000 dygn så märks det att så inte är fallet.

Mubarak gav sig också in på internet och släkte hela Egyptens nät. DN berättar ganska utförligt hur han misslyckades (rekommenderad läsning). I detta blogginlägget från bgpmon visas teknisk data och kommentarer.
Telecomix grundas av nätaktivister och skapar nya vägar för nättrafiken liknande de i internets barndom, medan google och twitter skapar speak2tweat (Googles marknadschef i Egypten var försvunnen).
Nu verkar det ljusare, och som bloggen Xenosidian skriver så kanske Muslimska brödraskapet kan utvecklas åt samma håll som arbetarbartiet i Sverige gjorde för 100 år sedan och bli ett Islamdemokraterna. En fin tanke

Mubaraks misslyckande borde ha visat övriga länder att man inte kan stoppa informationen via internet, även om stora aktörer som Kina är på god väg, liksom förut nämnda USA som skrämmer folk.

Nya informationskrig

Nu försöker nya länder i Nordafrika att tysta folkets röst genom att ge sig på bloggare som visar sig vara upproriska.
Den arabiska våren startade i Tunisien med att frukthandlaren Mohamed Bouazizi brände sig till döds. I grannlandet Algeriet har nu den 23-årige bloggaren Tarek Mameri dömts till åtta månaders fängelse för att ha uppmanat till bojkott av ett korrumperat val, på sin blogg, och ha bränt sitt eget röstkort offentligt.

I Sudan har regimen börjat ett krig liknande det Mubarak förlorade, och de då framställda nätaktivistvapnena har dammats av och finslipats: telecomix och speak2tweat.
Regimen har vad de kallar cyber-jihadister, som skall göra försvarsoperationer på nätet mot regimkritiska aktivister och bloggare, och har även utvisat journalister som har talat med aktivister genom att säga att de har "samarbetat med dem".
Vill man se det på andra viset så ger den röda bloggen "röda kränkta lingon" en helt annan syn på vilka frihetsklockor som klämtar, genom att skylla problemen med Sudans nätaktivister på CIA och "krigsförbrytaren Carl Bildt". Visst har de en del rätt i oljan, men att kalla de som vill bekämpa en ditatur för "fascistoida nätaktivister" tycker jag är att dra skam över sig själv. Hade lingonen bara varit lite pålästa om vad fascisterna har gjort i Sydamerika så hade de varit försiktiga att använda sådana ord om personer som blir misshandlade av sin egen armé för att de vill säga vad de tycker och vill ha frihet.

Vad göra?

Det som kan göras för informationen och dess frihet kan tyckas vara oändligt långt borta för oss vanliga dödliga, men det är det inte.
Om man inte kan med tekniken för att hjälpa till med den så kan man stödja genom att sprida nyheterna som kommer ut via bloggar och sedan sprids via tidningar (så so jag gör nu).

Ett annat sätt är att verka för fri kunskap, vilket organisationen Wikimedia (som driver Wikipedia och Wikiversity) gör. Stödjer man dem ekonomiskt så stödjer man även att alla i Afrika (som har orange-abonnemang) får surfa gratis på Wikipedia (och då även kan redigera och förbättra artiklar som kan innehålla neutral kritik mot diktaturregimer eller oljebolag), De, och ni kan även hjälpa till genom att utveckla nätbaserade univeristetskurser på olika språk som är gratis att läsa medan universiteten har problem och studenterna inte kan ta sig dit. Det sker på Wikiversity. Det går att stödja dessa genom att läsa mer på deras egen sida (länk) och donera pengar/bli medlem.

Tillsammans kan vi förändra världen, utan att kallas oss aktivister!