Kyrkan, aha! Diakoni, Vad för något?

Alla har hört talas om kyrkan och ser ibland att den jobbar socialt, men fokuserar alltid på prästen eller religionen. Många känner sig inte bekväma med att sätta sig med en präst och prata eftersom denne "är kristendomen" (vilket i många fall är kantad av en historia av förtryck av ursprungsbefolkningen och slaveri, även inom Svenska kyrkan som var en del av Sverige med kolonier i Afrika och Västindien under 1600-1800-talet).

Då finns det en gyllene väg att hitta den hjälp som man behöver, samtidigt som man (om man är religiös) kan hitta tillbaks till sin tro- Diakonin.
Diakonin är, enligt mig, ofta underskattad och något av det första som får lämna skutan när ekonomin tryter.

Varför behövs diakonerna då?

Det finns flera anledningar, vilket Carl-Erik Sahlberg, från S:ta Clara i Stockholm tar upp en del  i en bra artikel i Kyrkans tidning. Hans budskap är "Satsa på diakonin". Återkommer lite till honom senare.

Tar man en snabbsökning efter diakonirelaterade artiklar på DN och SvD så ser man att det inte är så mycket som skrivs om deras arbete. Det mesta sker i det dolda, verkar det som, och det dolda arbetet gör att deras otroliga arbetsinsatser inte får det beröm det förtjänar.

Lite av det som skrivs är att det "verkar som om socialen ofta skickar fattiga till kyrkan för att få ekonomiskt bistånd där" och då är det diakonerna som får ta emot och gör sitt bästa för att hjälpa (ekonomiskt bistånd är inte en uppgift som de har, det är socialens sak, vilket påpekas i en av länkarna)

Det skrivs även om att en biskop hade sagt att han inte skulle kunna godkänna en ansökan att bli diakon från en kvinna för att "hon var för tjock, och riskerade att slita ut sina knän". Kvinnan tyckte det var orättvist för hon hade ju "jobbat med att sitta i samtal i kyrkan innan". Här är ett exempel på vad diakoni inte enbart är: "Att sitta i samtal hela dagarna". Som diakon måste man vara öppen för att röra sig ute där det händer saker, vilket för en engagerad diakon faktiskt innebär många långa promenader, men även arbete med att förklara Bibelns budskap i form av "Bibliodrama". Dessa saker ingår i arbetsuppgifterna och måste även de kunna utföras, vilket för en extremt överviktig person inte fungerar. Verkligheten är tuff, men man måste inse sina begränsningar (eller banta... vilket hon gjorde, 55 kg!!!)

Själavård

Vad diakonens arbetsuppgift kan sammanfattas som är "Att vara själavårdande", i alla dess former. Då gäller det att kunna möta både de mest utsatt i samhället, som S:ta Clara gör, som de rikaste som även de kan behöva själavård. Hur man gör tänker bloggarna på Diakonibloggen skriva om och tipsa lite, men  för oss andra kan det vara bra att få en snabb insikt i deras arbete för att uppskatta dem i sin helhet.

Min syn på Diakonin mm

Punkt 1 i KT är väldigt belysande: "Det är lätt att predika komplicerat, men komplicerat att predika enkelt" Helt rätt, och där finns diakonen som kanske är den första att möta den som behöver stöd i sin tillvaro och kan vägleda den till rätt instans, eller samtala på dennes villkor. Vill man sedan gå vidare in i de religiösa aspekterna så är diakonen tränad att förklara de sociala aspekterna och ge andligt stöd utifrån Bibeln på ett lättförståeligt sätt. Många lär sig även en del om Bibliodrama, som dramatiserar Bibeltexter för att göra de mer lättförståeliga, vilket det finns kurser i på Gemensam Framtids folkhögskola på Lidingö.

Vad författaren inte tar upp i denna punkten är en sak som jag märker i Stockholmsförorterna (och som är en stor brist i artiklarna jag läser- Invandraraspekten, inget skrivs om dem, även om personen bor i förort så är de svenskar). Många kristna invandrare/flyktingar kommer hit och är vilsna. DE behöver ett stort stöd av samhället och vill hitta till en kyrka som kan hjälpa dem, eftersom de är vana att få andligt stöd av kyrkorna. Eftersom det diakonala arbetet bland invandrargrupperna inte är så bra (enligt mina egna observationer) från de etablerade kyrkorna i Sverige är det lätt att de blir värvade till lokala småförsamlingar på deras egna språk som i många fall leds av "frikyrkopastorer", så kallade "karismatiska ledare" som saknar utbildning. Dessa kan ge visst stöd i början, men risken att de är extrema/fanatiska är ganska stor. Många fastna i dem (man skulle kunna kalla dem sektkyrkor). Dessa personer behöver stöd av de etablerade kyrkorna för att hitta rätt och inte luras in i något destruktivt. Då behövs det fler diakoner i dessa med invandrarbakgrund, för då känner man sig mer välkommen.

Även när det gäller många som kanske saknar papper, eller väntar på besked från migrationsverket behöver hitta rätt, och kanske har det svårt med mat på bordet eller vart de kan vända sig när de blir sjuka. Då behövs det diakoner med invandrarbakgrund som visar dem att det finns hjälp att få. Detta arbetet kan vara väldigt omfattande och behövs mycket i hela ytterområdet i Sthlm.

Dock gäller det att vara försiktiga när man arbetar och stöttar utsatta personer, tex misshandlade kvinnor som söker stöd. Många diakoner blir utsatta för hot eller våld, ca 50% av de tillfrågade, vilket det ofta talas tyst om...

När det gäller att möta de fattiga, utstötta eller bara udda personer så måste man förstå att kyrkan inte kan vara stelbent och bara köra på efter gamla traditioner- Man måste våga testa nya former och även se de personer som är vana att inte bli sedda. Man måste jobba mer som i boken "Inte helt perfekt-men god nog för Gud" av Michael Yaconelli.

En uppmaning till kyrkorna

Våga anställa fler diakoner, de behövs verkligen i "Det nya Sverige". Låt dem söka upp och hjälpa alla grupper i utkanten av samhället så att ingen bor i Sverige utan att känna sig sedd. Allt från alkisen och den "importerade horan"(Elise är ingen hora, även om länken går till hennes sommarprat, utan den skall istället belysa hennes arbete) på Malmskillnadsgatan till den papperslöse flyktingen eller ensamme Östermalmstanten som sitter glömd i en lyxig lägenhet i sin ensamhet.