måndag 23 juli 2012

Ångerfull general, vem tror på det?

En "stor" nyhet kablas ut från CNN Chile i natt. Nyheten är att en flygvapengeneral, Fernando Matthei, från Pinochets militärdiktatur är "ångerfull". Hade det inte varit för att militären mördade och förtryckte folket så hade många av de chilenarna som jag träffar här i Sverige fått leva med sina familjer och älskade i sitt älskade land. De hade inte tvingats i exil över hela världen- Sverige, Belgien, Australien, USA mm. Familjer splittrades och många personer försvann. En del i koncentrationslägerliknande förhållanden i norra Chile, såsom utanför Putre. Andra försvann i det som kallas Operation Colombo, eller Caso de los 119, 100 män och 19 kvinnor från olika partier som inte stödde Pinochet försvann. De flesta kom från partiet MIR, ett vänsterparti som tagit till vapen mot diktaturen. Jag har träffat systern till en av de 119, Muriel Dockendorff, och sett bilder på henne och hört hennes historia berättas. Det var rörande att sitta där i lägenheten med henne och två vuxna till och lyssna över en flaska rött vin och avsluta kvällen med att hennes kompis spelade gitarr och sjöng Victor Jara-sånger för oss (uppdatering: Hans mördare skall nu "åtalas". Undrar hur länge de får sitta och under vilka lyxiga förhållanden...)
Muriel Dockendorff, försvunnen under operation Colombo

Läs gärna hennes mammas berättelse, på engelska, och fundera på hur "ångerfull" denne generalen är. Det är bara ett sätt för honom och alla andra i högern i Chile att arbeta för att försöka få bort fokus från problemen i södra Chile med Mapucheindianerna och deras landområden, och studentprotesterna som media försöker följa men blir misshandlade av polisen för att försvinna.

I stället för att skriva om sådana nyheter borde tidningarna istället lyfta fram vad svenskarna gjorde för Chile. Harald Edelstam (som filmen Svarta nejlikan handlar om, och som är mycket sevärd fastän tragisk) gjorde allt i sin makt för att rädda folk från de grymheter som militären gjorde under de första dagarna av militärkuppen. Han gick in i det som nu heter Estadio Victor Jara till minne av sångaren som blev mördad där.
Minnesstund vid Edelstams grav 2010 på årsdagen av militärkuppen.

En annan svensk som gjorde sitt... till det yttersta... för att stödja folket mot diktaturen var Svante Grände. En prästson som arbetade som biståndsarbetare i Chile innan kuppen, men sedan gick in i MIR och tog upp en väpnad kamp för folkets frihet och fick smeknamnet el Comandante Julio. Han dog senare i strider i Argentina, tror man för hans kropp är inte återfunnen.

Jag säger Memoria viva, låt oss aldrig glömma de grymheter som utspelar sig i diktaturer. Låt oss inte glömma Muriel eller den katolska munken Antonio Llidó som jobbade med de fattiga i Quillota och var en duktig lärare, enligt de jag har träffat som kände honom.

Om inte judarna kan förlåta de som var lägervakter och dödade folk för 60-70 år sedan, varför skall då det chilenska folket förlåta de som mördade deras familjemedlemmar? Varför skall inte de kräva att förövarna sätts i fängelse? I Argentina dömer de fortfarande de som var skyldiga till övergrepp på folket. Nu är det dags för Chile att göra samma sak så att de kan gå vidare och möta framtiden.

(Uppdatering om den svenska prästspionen, och detta-Läs här)

Sólo la verdad nos hará libres!
Bara sanningen kan göra oss fria!

2 kommentarer:

  1. Jag minns den tiden. Min mamma var aktiv i Amnesty och adopterade fångar. Jag minns de allvarliga vuxna i Grupp 54 sitta i vårt vardagsrum. Och nu arbetar jag själv ute i världen med mänskliga rättigheter sedan några år.

    Jag kan nog anse att det är ganska skönt att läsa hur en gammal general faktiskt ser tillbaka och tar avstånd från sitt förflutna. Det ger ändå hopp och visar att det förflutna lever i framtiden.

    Att de som drabbades är bittra är lätt att förstå och det ser inte ut som han söker förlåtelse från någon. Kanske är han medveten om att det är mycket begärt? Just det kanske är en indikator på att det ändå är genunint?

    Mänskliga rättighetkampen ser idag annorlunda ut än då. Demokratiska regimer som under marknadsekonomins täckmantel och med "passande" lagstiftning roffar åt sig och fängslar de som gör motstånd. De välkända aktivisterna är relativt skyddade av ett medielandskap som är mer öppet än någonsin, men mediemångfalden och infotainmentkaraktären missar de flesta av de gräsrotsaktivister som dagligen fängslas och mördas.

    SvaraRadera