Ångerfull general, vem tror på det?

En "stor" nyhet kablas ut från CNN Chile i natt. Nyheten är att en flygvapengeneral, Fernando Matthei, från Pinochets militärdiktatur är "ångerfull". Hade det inte varit för att militären mördade och förtryckte folket så hade många av de chilenarna som jag träffar här i Sverige fått leva med sina familjer och älskade i sitt älskade land. De hade inte tvingats i exil över hela världen- Sverige, Belgien, Australien, USA mm. Familjer splittrades och många personer försvann. En del i koncentrationslägerliknande förhållanden i norra Chile, såsom utanför Putre. Andra försvann i det som kallas Operation Colombo, eller Caso de los 119, 100 män och 19 kvinnor från olika partier som inte stödde Pinochet försvann. De flesta kom från partiet MIR, ett vänsterparti som tagit till vapen mot diktaturen. Jag har träffat systern till en av de 119, Muriel Dockendorff, och sett bilder på henne och hört hennes historia berättas. Det var rörande att sitta där i lägenheten med henne och två vuxna till och lyssna över en flaska rött vin och avsluta kvällen med att hennes kompis spelade gitarr och sjöng Victor Jara-sånger för oss (uppdatering: Hans mördare skall nu "åtalas". Undrar hur länge de får sitta och under vilka lyxiga förhållanden...)

Muriel Dockendorff, försvunnen under operation Colombo

Läs gärna hennes mammas berättelse, på engelska, och fundera på hur "ångerfull" denne generalen är. Det är bara ett sätt för honom och alla andra i högern i Chile att arbeta för att försöka få bort fokus från problemen i södra Chile med Mapucheindianerna och deras landområden, och studentprotesterna som media försöker följa men blir misshandlade av polisen för att försvinna.

I stället för att skriva om sådana nyheter borde tidningarna istället lyfta fram vad svenskarna gjorde för Chile. Harald Edelstam (som filmen Svarta nejlikan handlar om, och som är mycket sevärd fastän tragisk) gjorde allt i sin makt för att rädda folk från de grymheter som militären gjorde under de första dagarna av militärkuppen. Han gick in i det som nu heter Estadio Victor Jara till minne av sångaren som blev mördad där.

Minnesstund vid Edelstams grav 2010 på årsdagen av militärkuppen.

En annan svensk som gjorde sitt... till det yttersta... för att stödja folket mot diktaturen var Svante Grände. En prästson som arbetade som biståndsarbetare i Chile innan kuppen, men sedan gick in i MIR och tog upp en väpnad kamp för folkets frihet och fick smeknamnet el Comandante Julio. Han dog senare i strider i Argentina, tror man för hans kropp är inte återfunnen.

Jag säger Memoria viva, låt oss aldrig glömma de grymheter som utspelar sig i diktaturer. Låt oss inte glömma Muriel eller den katolska munken Antonio Llidó som jobbade med de fattiga i Quillota och var en duktig lärare, enligt de jag har träffat som kände honom.

Om inte judarna kan förlåta de som var lägervakter och dödade folk för 60-70 år sedan, varför skall då det chilenska folket förlåta de som mördade deras familjemedlemmar? Varför skall inte de kräva att förövarna sätts i fängelse? I Argentina dömer de fortfarande de som var skyldiga till övergrepp på folket. Nu är det dags för Chile att göra samma sak så att de kan gå vidare och möta framtiden.

(Uppdatering om den svenska prästspionen, och detta-Läs här)

Sólo la verdad nos hará libres!

Bara sanningen kan göra oss fria!

kidnappare i diktatur dömda

Tänk er att växa upp med gott om pengar och kärleksfulla föräldrar. Allt är som en idyll tills du en dag behöver få en blodtransfusion och ber dina föräldrar om hjälp. De svarar undvikande att det inte går, men du ger dig inte. Efter många om och men lyckas du via ett DNA-test som en organisation har hjälpt dig med, få reda på att ingen av dina föräldrar är dina. Du har levt hela ditt liv i en illusion. Samma DNA-test har istället gjort att du har hittat en ny släkt, för släktingar till försvunna vänsteraktivister har lämnat sin DNA för att försöka hitta sina släktingars barn. (Det med DNA är ett påhitt av mig, men skulle kunna gå)

Att vakna upp i denna verklighet, och inte förstå hur dina föräldrar har kunnat ta emot en torterad och avrättad kvinnas barn som sitt eget utan att berätta det är (och kan bli) verkligheten för ca 500 nu vuxna personer i Argentina som härstammar från de "försvunna" vänsterpersonerna, varav många är de som Mödrarna på Plaza de Mayo. Detta hände under diktaturen 1976-81, då Jorge Videla och 82-83 då Reynaldo Bignone satt vid makten. Enligt människorättsorganistationer skall så många som 30 000 ha dött eller försvunnit, men Videla säger att det "bara" var 7-8 000 personer som "måste dö i kriget mot omstörtande verksamhet".
Vem har gjort Videla, eller de andra ledarna i världen som har dödsstraff i landet till Gudar att bestämma över liv eller död? Det är vidrigt att läsa hur lätt han tar på människoliv.

Jorge Videla

Nu idag har i alla fall nyheten om att Videla dömts till 50 år för för barnarov och Bignone till 15, och 9 andra personer fick straff med, kablats ut i världen. Äntligen kan många få ett slut på denna hemska historia, men...

Personerna som förlorat sina släktingar, och inte vet om de är döda eller försvunna (dvs liket är inte hittat såsom med de två svenskar som är försvunna i Argentina under diktaturen: Dagmar Hagelin och Svante Grände) får fortsätta lida.
Barnen som älskat sina föräldrar över allt annat får nu känna på sveket och känslan att inte höra hemma någonstans. Stackars barn, även om deras riktiga släktingar och i vissa fall pappor (som överlevt) får träffa dem och se sin älskades barn.
Alla politiska flyktingar som tvingades i landsflykt, och även om diktaturen är slut fortfarande inte kan flytta hem. Det har gått för lång tid och de har kanske barn i de nya länderna som inte vill lämna sina kompisar, de har helt enkelt byggt upp ett nytt liv i deras "fängelse i paradiset" (många av dem kom till Sverige).

Det spelar ingen roll hur många som döms, såren och saknaden kommer alltid att finnas där.