Skräckens Sydamerika

När jag läste artikeln om tortyrcentra i Argentina idag i SvD, då särskilt ESMA i Buenos Aires, så slås jag återigen av all den grymhet som personer kan göra av för mig oförklarliga anledningar. Dagmar Hagelin känner de flesta till i Sverige, och hon skall enligt ett vittne ha suttit i ett av tortyrhusen innan hon fick sin spruta för att söva ner henne så hon var lätt att kasta i havet...

Äntligen så kommer fler att sättas i fängelse för de grymheterna, hoppas jag, eftersom nya rättegångar pågår. Några har ju redan blivit dömda, vilket jag skrev om i posten kidnappare i diktatur dömda.

När man läser sådan skildringar, eller träffar folk som har suttit i tortyrcentra och får höra deras berättelser, mår man illa. De saker som jag hört har hänt kvinnor både i Argentina och i Chile under till exempel Operation Colombo är hemskt. Bilden på den söta Muriel Dockendorff har etsat sig fast i mig efter att ha hört hennes berättelse (som tyvärr saknar slut) från hennes sökande lillasyster. Hon försvann under Colombo, som en av de 119... läs mer om det och följ länkarna på denna posten: Ångerfull general, vem tror på det? eller om Colonia Dignidad som var ett av Chiles mest beryktade tortyrställen.

Muriel Dockendorff

Detta är bara två av de länder som hade diktaturer i Sydamerika, men liknande berättelser finns över hela kontinenten. Sedan säger många att man måste glömma och förlåta. Judarna glömde inte sina avrättade släktingar, varför skall de göra det i Sydamerika då? Det är ju samma grymheter, sedan spelar inte antalet någon roll för de som torteras ihjäl, eller de som utför dådet. Förövarna skall fångas och dömas för det de har gjort.

Vi har ju själva en liknande historia som har nystats upp i Sverige med STASI-spionen Aleksander Radler som angav östtyska studenter så att de sattes i tortyrliknande fängelser. Han jobbade som präst i Svenska kyrkan i Burträsk och hans brott är preskriberade. Läs mer om hela den tradegin, som inte sått i de vanliga tidningarna här: Religiöst hyckleri i Sverige!
Är det rätt mot alla de som han angav och som fick sina liv förstörda? Det anser inte jag, även om han kan vara trevlig mot de som möter honom nu. Trevlig var ju även Hans Alfredsson mot sina barn i filmen den enfaldige mördaren...

Ångerfull general, vem tror på det?

En "stor" nyhet kablas ut från CNN Chile i natt. Nyheten är att en flygvapengeneral, Fernando Matthei, från Pinochets militärdiktatur är "ångerfull". Hade det inte varit för att militären mördade och förtryckte folket så hade många av de chilenarna som jag träffar här i Sverige fått leva med sina familjer och älskade i sitt älskade land. De hade inte tvingats i exil över hela världen- Sverige, Belgien, Australien, USA mm. Familjer splittrades och många personer försvann. En del i koncentrationslägerliknande förhållanden i norra Chile, såsom utanför Putre. Andra försvann i det som kallas Operation Colombo, eller Caso de los 119, 100 män och 19 kvinnor från olika partier som inte stödde Pinochet försvann. De flesta kom från partiet MIR, ett vänsterparti som tagit till vapen mot diktaturen. Jag har träffat systern till en av de 119, Muriel Dockendorff, och sett bilder på henne och hört hennes historia berättas. Det var rörande att sitta där i lägenheten med henne och två vuxna till och lyssna över en flaska rött vin och avsluta kvällen med att hennes kompis spelade gitarr och sjöng Victor Jara-sånger för oss (uppdatering: Hans mördare skall nu "åtalas". Undrar hur länge de får sitta och under vilka lyxiga förhållanden...)

Muriel Dockendorff, försvunnen under operation Colombo

Läs gärna hennes mammas berättelse, på engelska, och fundera på hur "ångerfull" denne generalen är. Det är bara ett sätt för honom och alla andra i högern i Chile att arbeta för att försöka få bort fokus från problemen i södra Chile med Mapucheindianerna och deras landområden, och studentprotesterna som media försöker följa men blir misshandlade av polisen för att försvinna.

I stället för att skriva om sådana nyheter borde tidningarna istället lyfta fram vad svenskarna gjorde för Chile. Harald Edelstam (som filmen Svarta nejlikan handlar om, och som är mycket sevärd fastän tragisk) gjorde allt i sin makt för att rädda folk från de grymheter som militären gjorde under de första dagarna av militärkuppen. Han gick in i det som nu heter Estadio Victor Jara till minne av sångaren som blev mördad där.

Minnesstund vid Edelstams grav 2010 på årsdagen av militärkuppen.

En annan svensk som gjorde sitt... till det yttersta... för att stödja folket mot diktaturen var Svante Grände. En prästson som arbetade som biståndsarbetare i Chile innan kuppen, men sedan gick in i MIR och tog upp en väpnad kamp för folkets frihet och fick smeknamnet el Comandante Julio. Han dog senare i strider i Argentina, tror man för hans kropp är inte återfunnen.

Jag säger Memoria viva, låt oss aldrig glömma de grymheter som utspelar sig i diktaturer. Låt oss inte glömma Muriel eller den katolska munken Antonio Llidó som jobbade med de fattiga i Quillota och var en duktig lärare, enligt de jag har träffat som kände honom.

Om inte judarna kan förlåta de som var lägervakter och dödade folk för 60-70 år sedan, varför skall då det chilenska folket förlåta de som mördade deras familjemedlemmar? Varför skall inte de kräva att förövarna sätts i fängelse? I Argentina dömer de fortfarande de som var skyldiga till övergrepp på folket. Nu är det dags för Chile att göra samma sak så att de kan gå vidare och möta framtiden.

(Uppdatering om den svenska prästspionen, och detta-Läs här)

Sólo la verdad nos hará libres!

Bara sanningen kan göra oss fria!